Nej, jag tänker inte börja blogga regelbundet riktigt än. Det är för mycket som händer för att jag ska ha sinnesro att hitta orden. Framförallt måste jag ta tag i vissa personliga saker som gör jävligt ont. Vad det gäller får de som känner mig och berörs av det veta om de behöver.
Funderar bara på vad det är för fel när den tunna fernissa av mental hälsa jag lyckas bygga upp krackelerar så fort vissa saker kommer upp. Det finns lösningar men jag vill verkligen inte behöva fatta sådana beslut. Det vore att plocka bort ett av de ben i tillvaron som gällande allt annat faktiskt ger stabilitet. Jag trodde jag mådde bra, men det var en illusion. Om enskilda faktorer kan få mig i sån obalans är det inte mycket bevänt med min styrka. Och den enda jag kan prata med är den som är en viktig part i frågan. Just my luck.
Ursäkta skitsnacket och emotendenserna. Behöver bara få se visa funderingar i skrift.
En solig skärtorsdag i Stockholm kanske inte är den ideala tiden för dammig öken-drone men ändock var det en enorm uppslutning på Strand för att beskåda Seattlebaserade Earth i torsdags kväll. Det är inte helt oväntat dock, då bandet under lång tid varit föregångare inom den mer monotona, för att inte säga monomana musiken. Från att ha manglat fram drönande distmoln i början av sin karriär har Dylan Carlson med sina olika kumpaner renodlat uttrycken till att numera framföra en filmisk, för att inte säga episk hybrid av doom, countrytwang och progressiva melodier. Allt nersaktad till gränsen för vad en människa klarar att spela.
Inledande Carrion Crow från den senaste skivan The Bees made honey in the lion’s skull sätter tonen för kvällen. Trevande gitarrmelodier, en långsamt mullrande, pulserande bas och sporadiska ackord på elpiano. Allt uppbackat av ett av gruppens kännetecken i den senaste inkarnationen. En trumslagare vars tekniska begränsningar skapar ett alldeles eget sväng. Avigt, lite otakt men ändå en livsviktig del av helheten.
Dylan Carlsons gitarr har precis den ödsliga ton jag föreställer mig den öde västern skulle ha. Hans melodier bildar ett ledmotiv till de öde motorvägarna, de övergivna småstäderna och det förlorade hoppet. Hans eget livsöde ger extra pregnans till musikens tyngd. Dels hans historia som svårt drogberoende, och som bäste vän till Kurt Cobain, och dels i små detaljer som hans önskan att slippa fotoblixtar under konserten för att inte riskera epilepsi. Låten Engine of Ruin framförs som en tolkning av hur han fick denna sjukdom.
Under den dryga timme konserten pågår stiger sakta men säkert pulsen och disten från nära noll till vridna ackordsjok ackompanjerade av en trombon. Detta instrument som kort hanteras av bandets keyboardist hade gärna fått återkomma oftare då det ger en psalmliknande stämning som passar ypperligt. Jag anar Tom Waits och Bill Frisell som referenser i hur den unikt amerikanska tonen träder fram. Americana är ett bredd och ganska svårdefinierat begrepp men Earth är från nu sinnebilden för hur det ska låta. När bandet sedan avslutar med en brilljant, nyskriven låt står det fast: Earth skildrar den amerikanska själen som få andra band.
Saker sker i ett rasande tempo. Spela in reklamfilm med jobbet, fixa lånelöfte, dra igång försäljning av lägenhet, köpa ny lägenhet, få erbjudande om skribentjobb, härja runt lite allmänt, göra mina vanliga arbetsuppgifter, lyssna på musik, dricka alkohol, försöka sova ibland.
Måste passa på att få göra reklam för en relativt nystartad blogg. Det är unge herr Alexander som skriver om allsköns intressanta ämnen med fokus på musik, kultur och stil. Adressen är http://womenleatherandhell.blogspot.com/. Vältaligt, underhållande och tänkvärt. Bra grejer!
En av fördelarna med att vara sjuk är att man får mycket tid till att glo på film. Efter några dagars halsont, feber och småsnorighet har jag nu tillägnat mig en rejäl dos finkultur redo att betygsättas.
Wall-E – Ännu en modern klassiker från Pixar, studion bakom Finding Nemo och Monsters Inc. En animerad framtids vision där en ensam städrobot med sitt husdjur, en kackerlacka, är enda kvarvarande på en gravt förorenad jorden. Deprimerande dystopi? Icke då, en hjärtevärmande saga med många detaljer, gapskratt och en enkel men tankeväckande historia. Wall-E får besök av en spaningsrobot från yttre rymden och lyckas ta sig ut på vilda äventyr i universum. Och allt slutar lyckligt tillbaka på gamla jorden efter diverse förvecklingar. Hyr, köp eller ladda ner! En klar fyra i betyg.
Hellboy II – Filmer som bygger på serietidningar var förr ett ofelbart recept på dåliga filmer men de senaste tio åren har Hollywood skärpt sig rejält. Marvel och DC Comics har satt sin prägel på actionbranchen men även indie som just Hellboy får ta plats. Den nya Hellboyrullen fortsätter på samma spår som ettan, med action, humor och lagom doser mytologi. En av mina favoritskådisar, Ron Perlman gör som vanligt en lagom kaxig huvudperson och birollerna ger en schysst balans. Intrigen är lagom lättförståelig och skurken är härligt amoralisk och cool. Perfekt underhållning för en lördagkväll eller en bakfull söndag. Betyget? Tre starka smultron i betyg.
Mutant Chronicles – För att fortsätta resonemanget jag inledde kring Hellboy är filmer som bygger på spel fortfarande ofelbart usla. Som gammal rollspelare och Target Games-fan borde jag gilla en film med en mytologi byggd på den traditionen. En steampunk-inspirerad framtida mänsklighet i kamp med onda makter. Religion, teknologi och mycket mörker. Det kunde blivit bra. Men detta dravel är trots en tämligen snygg yta och effekter riktigt usel. Relativ bra skådisar (bl a ovan nämnde Ron Perlman) gör sitt bästa för att hantera en intrig som må funka bra som rollspel eller datorspel men som film blir det bara logiska luckor, hopp i handlingen och så mycket små klichéer att man blir trött. Storyn och manuset är riktigt enbarmligt. Betyget blir som ni kan förstå en etta.
I lördags kväll satt jag och genomled njöt av fyra timmar i Globen med tre av min ungdoms favoritband. Judas Priest med Megadeth och Testament som förband. Alla tre har passerat bäst före-datum med några år men det är inget hinder inom hårdrocksvärlden. Vi som gillar distade gitarrer, nitar och tajta jeans är betydligt mer omtänksamma om gamla hjältar än många andra genrer. En bidragande faktor kan vara att de flesta gamla hårdrocksband faktiskt inser sin situation och inte försöker låtsas var inne eller det senaste nya. Sen så är ju alla gamla dängor riktigt underbara att få höra live igen.
Kvällen inleddes med hårt thrashande Testament med en tämligen idealisk sättning. Bandet har under sin drygt 20-åriga karriär hela tiden varit ett av de som byter medlemmar lite för ofta för sitt eget bästa men kvällens sättning med Alex Skolnick på sologitarr och Paul Bostaph (of Slayer fame) är en av de mer slagkraftiga jag hört. I vanlig ordning led man av förbandens förbannelse med kasst ljud vilket inte hindrade dem från att röja rätt rejält med allas favorittjockis Chuck Billy i spetsen. Den korpulente gaphalsen far omkring på scenen och bölar sönder både mick och trumhinnor. Underbart att skåda, dock är hans något begränsade repertoir lite mindre tilltalande. Bandet gör dock det bästa av situationen och röjer av sitt set efter bästa kapacitet och lämnar sedan plats åt de framgångsmässigt några nummer större kollegorna i Megadeth.
Man kan säga mycket gott och väldigt mycket ont om bandets frontfigur Dave Mustaine men en sak är klart, han har ett antal kanonlåtar på sitt samvete. Synd bara att han inte kan matcha det med en röst eller en scenutstrålning som bär upp låtarna. Hans kompband idag har inte det minsta med de klassiska sättningarna från Peace Sells… eller från Rust in Peace och trots stor musikalisk kompetens är det sorgligt anonymt. Till en början låter det förjävligt och då man inleder med något skräp från den senare delen av karriären artar det sig att bli en kalkonspelning. Men man skärper till sig och när ljudet klarnar och bandet blir varma i kläderna matar man fram klassiker på klassiker. In my darkest hour? Check. Hangar 18? Check. Skin o’ my teeth? Check. Peace sells…? Check. Och som avslutning en tyvärr lite hafsig Holy Wars/The Punishment Due. Men gamle lipsillen Dave överträffade mina förväntningar. Bortser man från hans gnäll till sångröst var det habil underhållning. Fint att se att han håller sig i fin fysisk form trots att han närmar sig de femtio med. Nästan, men bara nästan lika slimmad som i Holy War-videon.
Och Judas Priest då? Ett av 80-talets absolut största och bästa band som dock inte blivit lika Svenssonhyllade som Iron Maiden på 2000-talet. Scenen är inredd en lagom smaklös blandning av Scifiplåt och kineskrogsrött med bandsymbolerna klart synliga. En stor backdrop med Nostradamus som motiv kryddar det hela ytterligare. Tyvärr läggs några procent för mycket av låtlistan på bandets senaste verk, en temaskiva om 1500-talssiaren som alla löjliga domedagsnew ageare älskar att referera till. Inte för att skivan är så jätteusel utan för att de låtar som väljs är jävligt sega. Som tur är repareras skadan snabbt med en rad favoriter som Metal Gods, Between the hammer and the anvil och Breaking the Law.
Efter ett par låtar utkristalliseras flera saker. Dels att gitarristparet KK Downing och Glenn Tipton är precis så samspelta och överjävla tighta som man blir efter 40 år i samma band. Dels att Ian Hill fortsätter dominera med sitt nästan utvecklingsstört simpla basspel. Det är simpelt men ändå så rätt för denna typen av musik. Och dels att Rob Halfords röst inte är vad den en gång var. Till en början verkar det vara ringrost och allmänt konstigt ljud men en bit in i konserten står det klart att han bara klarar hälften av de låtar som kräver hans patenterade bansheeskrin.
Att frontfiguren inte orkar springa omkring och fåna sig som Bruce Dickinson är inte mycket att väsnas om men han verkar allmänt ur form denna kväll. Som tur är har Halford mer talang i sin lilltå än många efterföljande metalsångare nånsing kan drömma om så när mina personliga favoriter (vilka jag säkert delar med minst hälften av publiken) Electric Eye och Rock Hard/Ride Free avlossas finns bara ett band i världen. Judas Priest slår allt.
Som avslutning bjuds de 9000 i publiken på en kvartett som får en att undra om Globen ska stå kvar. Först Painkiller, denna en av 90-talets bästa metallåtar evah, där Halford tyvärr tvingas kraxa sig igenom stora delar pga att rösten inte räcker till. Sedan ett fejkat konsertslut följt av att den klassiska HD:n körs ut på scen. Rob Halfords sexualitet har diskuterats tämligen lite sedan han kom ur garderoben vilket är helt normalt. Att han är bög spelar ingen som helst roll. Dock får vetskapen om hans läggning att texten till Hell Bent for Leather en något ny innebörd (inte den enda Priestlåten som får det iofs). En sjukt bra låt är det hursomhelst. Hårdrock i kubik.
Som avslutning bjuds vi på The green Mahalishi (with the two-prong crown) och en tyvärr lite blek You’ve got another thing coming. Framförandet är toppklass men låten i sig är ganska enformig. Visst, en stor hit men det finns många andra låtar som bättre definierar vad Judas Priest handlar om. En svinbra konsert på min ära, röstproblem och allt. Och bilden ovan visar precis hur det kändes. Ett enda stor bländade WOW!
En av det senaste årets största läsupplevelser kom häromveckan i form av Richard Dawkins banbrytande populärvetenskapliga verk The Selfish Gene, första gången publicerad 1976. Egentligen borde jag skriva så mycket jag kan om den men orden vill inte riktigt räcka till. Dawkins är väl nuförtiden mest känd för The God Delusion men i grunden är han biolog med en sällsynt förmåga att pedagogiskt förklara tämligen abstrakta eller svårförklarliga fenomen. The Selfish Gene ger en fantastiskt perspektivändring i hur man ser på Darwin och evolutionen. Survival of the fittest får en helt ny innebörd. Men som sagt. Mina ord vill inte riktigt vara med. Jag känner mig aningen korkad på området. Så jag låter istället bloggkollega Indy vältaligt skriva en recension.
Vissa journalister är stabila hantverkare, de producerar texter som fyller sitt syfte i dagens tidning men glöms bort lagom till nästa upplaga imorgon. De flesta är tämligen intetsägande massproducerande drönare vars enda sprtskompetens är att producera ett visst antal tecken på kort tid. Sedan finns det unika fåtalet som har ordets makt och som bara råkar vara journalister. Den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuscinski är en av dessa.
I ett antal böcker med teman hämtade från hans nära 50-åriga karriär som korrespondent i Afrika och Asien har han med knivskarp iakttagelseförmåga och ett vackert språk skildrat världen som den ser ut där kamerorna inte finns. Han visar kontrasterna mellan den stora politiken i krig och revolutioner och det det lilla livet på bakgator och i byar. Tack vare ett ödmjukt sinnelag och en djup kunskap om människan och dess historia lyfter Kapuscinski högt över så kallade världsreporters eller historieintresserade korrespondenter från andra länder. När han avled för två år sedan gick världen miste om en av det sena 1900-talets mest uttrycksfulla världsskildrare. Där en klåpare som Herman Lindqvist på karaktäristiskt sätt fastnar i de billiga poängerna och den ytliga bristen på kunskap visar den polske mästaren hur man som skildrare av andras liv kan vara både analytisk och ha ett varmt hjärta.
Efter att ha läst ett flertal av de böcker som finns utgivna på svenska, däribland Ebenholts och På resa med Herodotos fastnar särskilt bilden av en ung Ryszard, av ren slump ivägskickad som korrespondent till Indien, hopplöst vilse och med endast en bok av Hemingway och en av skildring av Indien från början av 1800-talet som hjälpredor. Vad gör då den företagsamme ynglingen. Jo, försöker dechiffrera språk, signaler och relationer, allt för att bättre kunna förstå sin omgivning. Han lyckas inte riktigt men den bild av sig själv som författaren ger är av en högst sympatisk och intelligent observatör av mänskligt beteende. Tänk att få ha en sådan person som vän eller lärare.
Publicerat av Håkan 
