Jag kan inte låta bli att fnissa skadeglatt åt kulturelitens psykbryt över Lars Noréns nyligen publicerade dagbok. Eftersom jag inte läst den kan jag inte uttala mig om dess litterära kvaliteter men det är alltid lika underhållande när diverse kritiker, konstnärer och annat löst pack helt plötsligt upptäcker någon som ve och fasa inte håller god min.
Risken är överhängande att dagboken är pretentiös, självömkande och ointressant för oss som inte är del av de upphöjda sällskap tomtar vilka styr på dagspressens kultursidor. Däremot är det hysteriskt underhållande att Thommy Berggren angriper Norén på finaste DN-utrymme och anklagar honom bland annat för att vara pretentiös. Berggren är en underbart intensiv skådespelare och regissör men de som läst intervjuer med honom eller sett dokumentären Muraren vet att han är en pretentiös och mycket självgod man. Ganska lik Lars Norén faktiskt.
Norén slår ifrån sig all kritik med att hävda att reaktionerna var förutsägbara och närmast önskade. Genom diverse retoriskt tveksamma knep slår han sig fri och vänder kritiken mot de som yttrar den. För Lars Norén är ju ofelbar trots sina tillkortakommanden och svagheter. SVD skriver om konflikten och vi som står utanför jublar.
Fler recensioner och kommentarer: Orginalrecension i SVD, Aftonbladet, DN.
